Hur kan man vara rädd för en and?

Ibland är man allt lite mesig och alldeles töntig. Småsaker som man får för sig och sen blir man sådär tjejigt rädd, jättetöntig, jag vet! Idag satt vi och käkade lunch i gräset utanför biblioteket, och som jag redan berättat har vi änder på campus. Självklart så skulle det springa omkring en andhona mitt där vi satt. Hon gick i cirklar runt oss och närmade sig oss försiktigt. Jag fick för mig att ankor kan anfalla som svanar så jag var på helspänn och vände mig om så fort ankan var bakom ryggen på mig. Då jag satt med ett gäng killar så skulle de självklart jävlas och mata ankan, som ju då ännu närmare och jag blev ännu mer hispig. Jag hade verkligen fått för mig att ankan skulle anfalla, hon gick ju runt oss i cirklar och det var precis som att hon väntade på att perfekt tillfälle att få anfalla. Haha, eller så letade hon bara mat, vad vet jag?! Änder är jättesöta på avstånd, men inte bara någon meter ifrån en själv när man sitter och äter lunch…!

Förutom att sitta i solen och äta lunch med en anka så har jag varit seriös också, pluggat en hel del inför tentan som jag har imorgon. Dock är det en ganska ångestladdad tenta, jag har skrattat så jag har gråtit idag. Men jag har det nog i generna, min pappa brukar få likadana skrattattacker när han deklarerar, för han tycker det är så himla roligt, eller inte… Men iallafall, denna tenta är helt stört svår att plugga till, för det finns massor med extentor att göra men inga lösningar. Så man kan sitta timvis med samma problem utan att veta om man ens är på rätt väg… Det är inte alls lika roligt att plugga då, för man vet ju aldrig om man gör rätt eller fel. Och ber man föreläsaren lägga ut lösningar så säger hon bara att man kan komma upp på hennes kontor och fråga. När man väl går upp till henne för att fråga henne något, så suckar hon bara och tycker det är jobbigt att man kommer. Första gången jag och David skulle gå och fråga om något så knackade vi på, och hon svarar på engelska med asiatisk brytning: ”coming”. David och jag som är svenska hörde; ”kom in”, så vi steg ju på. Det märktes tydligt på henne att det inte var vad hon hade väntat sig… Fram tills nu har vi varit och träffat henne ett par gånger och varje gång är vi lika osäkra på om hon säger ”coming” eller ”come in”, när vi knackat på. Detta har skapat ett antal skratt när vi stått utanför dörren utan att veta vad vi ska göra!

Idag har jag även tagit hejdå av en kompis som åker hem imorgon. Känns lite tråkigt, men jag hoppas att jag får träffa henne igen. Och jag hoppas verkligen att man kan hålla kontakten med de man har träffat här, och ses någon gång till i alla fall. Man brukar ju alltid säga att man ska hålla kontakten men så blir det ju ändå inte så, men vi får se! Inte tänka på det nu, för det är dags att sova så jag är utvilad inför tentan!