Avslut

Mitt första blogginlägg får handla om ett slut. Ett av mina första riktiga avslut av ett kapitel i mitt liv (om man nu kan se ens liv som en bok), jag anser inte att flytten till Stockholm räknas till ett sånt då jag faktiskt bara tog ett steg framåt i livet. Och likadant så såg jag inte flytten från Sverige till England som ett sånt avsked heller, för jag kommer ju tillbaka. Denna gång känns det annorlunda, nu är det inte ett steg framåt utan ett tillbaka till vardagen hemma i Stockholm. Lite sorgset att nu börja skriva efterorden till den nästan 9 månader långa vistelsen här i England. Och nu låter det kanske som att jag inte alls vill tillbaka till Stockholm men det vill jag, jag saknar allt och alla där hemma! Tiden här har varit jättetuff, samtidigt som det har varit jättekul och fyllt med massa nya erfarenheter. Jag ångrar inte en sekund att jag gjorde denna trip! Så jag kan i alla fall sammanfatta det som ett oerhört lyckat beslut!

Konstig det här med att längta efter saker som man inte har, länge länge gick jag och längtade hem till Sverige. Nu först, med endast fyra veckor kvar i England, börjar jag lära känna mer folk och riktigt njuta av tiden här. Hur kommer det sig att detta alltid händer i slutet? Och jag vet att detta fenomen inte är något unikt för just mig… Först nu så inser jag att tiden här håller på att ta slut, och blir faktiskt lite sorgsen över det. Samtidigt är jag glad att jag snart ska få åka hem, för sen januari har jag gått och längtat efter vad som kommer i sommar. Sommaren kommer nämligen tillbringas med min kärlek, eller rättare sagt boendes med min kärlek. Och jag har honom att tacka för att min Englands-vistelse har blivit så bra! Det har varit tungt att vara så långt ifrån den man älskar, men han har varit ett jättestöd under jobbiga perioder.

Slutet är nära, och det är bara en tentaperiod bort från att jag sitter på ett flyg mot Sverige igen. Fast det är ändå skönt att jag för en gång skull ligger lite före med pluggandet, det betyder att det finns tid över att unna sig de där sista kvällarna med kompisar utan att behöva känna ångesten för att man ”förlorar” pluggtid. Från och med nu börjar mitt avsked till livet här i England, jag måste nog vänja mig gradvis vid att det som varit mitt hem i snart åtta månader inte längre är det om fyra veckor. Hela avskedet börjar med en avskedsmiddag på fredag för en annan Erasmusstudent; så om vädret tillåter så blir det grill hemma hos David. Sen ska jag även hinna med ett par fika med alla jag kommer sakna, så nu kommer vi tillbaka till den eviga längtan efter saker man inte har just nu. De vänner jag lämnar här, även om det inte är så många, kommer jag ju självklart längta efter när jag kommer hem. Och som alltid så säger man att man ska hålla kontakten, och det kommer man nog lyckas med i alla fall den första månaden. Sen brukar det ju bli som det alltid blir, man hörs någon gång ibland men inte alls så ofta som man skulle vilja. Men jag har tänkt ta vara på tiden som är kvar och försöka leva mer i nuet. Sluta längta efter saker som kommer (jag försöker i alla fall lyssna till dina råd, Anna), det tjänar inget till att hela tiden gå och längta efter saker man inte har!

Det blev långt, alldeles för långt, tror ingen orkar läsa hela. Men i alla fall, hela bloggens uppkomst är mina Stockholmstjejers fel, känn er skyldiga! Och Lovisa, namnet är helt och hållet ditt fel!