Hur kan man vara rädd för en and?

Ibland är man allt lite mesig och alldeles töntig. Småsaker som man får för sig och sen blir man sådär tjejigt rädd, jättetöntig, jag vet! Idag satt vi och käkade lunch i gräset utanför biblioteket, och som jag redan berättat har vi änder på campus. Självklart så skulle det springa omkring en andhona mitt där vi satt. Hon gick i cirklar runt oss och närmade sig oss försiktigt. Jag fick för mig att ankor kan anfalla som svanar så jag var på helspänn och vände mig om så fort ankan var bakom ryggen på mig. Då jag satt med ett gäng killar så skulle de självklart jävlas och mata ankan, som ju då ännu närmare och jag blev ännu mer hispig. Jag hade verkligen fått för mig att ankan skulle anfalla, hon gick ju runt oss i cirklar och det var precis som att hon väntade på att perfekt tillfälle att få anfalla. Haha, eller så letade hon bara mat, vad vet jag?! Änder är jättesöta på avstånd, men inte bara någon meter ifrån en själv när man sitter och äter lunch…!

Förutom att sitta i solen och äta lunch med en anka så har jag varit seriös också, pluggat en hel del inför tentan som jag har imorgon. Dock är det en ganska ångestladdad tenta, jag har skrattat så jag har gråtit idag. Men jag har det nog i generna, min pappa brukar få likadana skrattattacker när han deklarerar, för han tycker det är så himla roligt, eller inte… Men iallafall, denna tenta är helt stört svår att plugga till, för det finns massor med extentor att göra men inga lösningar. Så man kan sitta timvis med samma problem utan att veta om man ens är på rätt väg… Det är inte alls lika roligt att plugga då, för man vet ju aldrig om man gör rätt eller fel. Och ber man föreläsaren lägga ut lösningar så säger hon bara att man kan komma upp på hennes kontor och fråga. När man väl går upp till henne för att fråga henne något, så suckar hon bara och tycker det är jobbigt att man kommer. Första gången jag och David skulle gå och fråga om något så knackade vi på, och hon svarar på engelska med asiatisk brytning: ”coming”. David och jag som är svenska hörde; ”kom in”, så vi steg ju på. Det märktes tydligt på henne att det inte var vad hon hade väntat sig… Fram tills nu har vi varit och träffat henne ett par gånger och varje gång är vi lika osäkra på om hon säger ”coming” eller ”come in”, när vi knackat på. Detta har skapat ett antal skratt när vi stått utanför dörren utan att veta vad vi ska göra!

Idag har jag även tagit hejdå av en kompis som åker hem imorgon. Känns lite tråkigt, men jag hoppas att jag får träffa henne igen. Och jag hoppas verkligen att man kan hålla kontakten med de man har träffat här, och ses någon gång till i alla fall. Man brukar ju alltid säga att man ska hålla kontakten men så blir det ju ändå inte så, men vi får se! Inte tänka på det nu, för det är dags att sova så jag är utvilad inför tentan!

4 heldagar kvar i England...

Jag har idag fyra heldagar kvar i England innan jag börjar min resa hem till Sverige igen. Men innan dess har jag tre tentor att skriva, ett rum att packa ner i två resväskor och sedan städa, avskedsmiddag med mera… Idag kändes det så tråkigt att behöva vänta med att skriva tentorna, jag hade velat göra dem imorgon så att de äntligen var förbi och man kunde ta sommarlov! Men visst, jag ska nog vara glad att jag har lite extra tid på mig att lära mig det där sista…

Idag satt vi och pluggade i solen på förmiddagen, allt för att bättra på brännan lite… Det var hur skönt som helst! Dock så försökte vinden stjäla alla våra papper, så vi sprang runt i trädgården och hämtade vilsna papper. Efter lunch gav vi upp detta och satte oss inne, då fick vi i alla fall ha våra papper ifred, haha!

Imorgon väntar en heldag till med plugg, fast utan att sitta i solen tyvärr. För man är långt ifrån lika produktiv då, och man ska väl försöka maximera tiden nu innan tentorna. Nu bär det dock av till The Hobbit, en pub längre ner på gatan, för att säga hejdå till lite fler människor… Många som åker hem nu i dagarna. Och så även jag! Även om det är tråkigt att åka så kommer jag vara världens lyckligaste tjej när tåget rullar in i Kalmar och jag möts av Urbans famn!

Har man inga problem så skapar man sig...

Varför är man så oerhört blockerad i huvudet när man är stressad och har bråttom? Idag skulle jag betala vår vattenräkning (som gick ut för två dagar sen), för om jag gör det själv så vet jag att det blir gjort. Jag bestämde mig för att plugga till fem, och sen gå till postkontoret för att betala räkningen. De stänger nämligen vid halv sex, så jag hade en dryg halvtimme på mig att ta ut pengar till räkningen och gå till postkontoret, vilket absolut räcker. Dock så kände jag mig lite stressad när jag vid fem lämnade universitetet, ville ju trots allt att räkningen verkligen skulle bli betald idag. Så jag skyndade mig lite extra. När jag kommer fram till bankomaten så matar jag in mitt bankkort och slår pin-koden. Maskinen säger ifrån, det är tydligen fel kod… Oj, blev det fel tänker jag och matar in koden igen. Än en gång säger maskinen ifrån… Så jag plockar ut kortet och svär på svenska, folk bakom mig i kön suckar självklart… Samtidigt som jag stoppar in kortet igen tänker jag; vad är det för fel på maskinhelvetet? För jag slår ju verkligen rätt kod… Jag trycker in min kod igen, och än en gång säger automaten ifrån… DÅ inser jag att det är min gamla kod jag stått och tryckt in (jag bytte kort och kod för en dryg månad sen)… Bra jobbat! Nu sitter jag här i England med ett spärrat bankkort med chip, vilket betyder att jag inte kan handla överhuvudtaget på det… Grattis! Så imorgon blir det en sväng till en engelsk bank för att försöka få ut lite kontanter så att jag klarar mig sista veckan med de räkningar som är kvar.

Och frågan kvarstår, varför är man så oerhört blockerad i huvudet när man har bråttom? Och varför trillade inte polletten ner när automaten sa att koden var fel? Ibland har man ju riktigt otur när man tänker…….

Årets första sommardag

Idag är det årets första sommardag för mig, hur vet jag då det? Jo, idag gick jag för första gången till skolan utan att ta med mig min jacka. Jag hade även sandaler… Och för mig är det ovanligt då jag alltid fryser… Jag hoppas definitivt det blir fler sådana här dagar så man hinner få lite färg innan Gubbarnas student…

Idag är det bara 3 dagar kvar tills jag skriver mina två första tentor (av sex)… Jag känner mig laddad, förberedd och lugn. Vilket är jätteovanligt inför en tenta men jag hoppas och tror att det är för att jag är så pass förberedd denna gång. Jag bestämde mig för att ändra min studieteknik när jag märkte vilken panik jag fick inför förra tentaperioden, då jag bara hade fem tentor (varav man bara behövde/kunde plugga till fyra av dem). Tyvärr var jag inte lika förberedd då och tiden räckte liksom inte till, hur man än vred och vände på dygnet. Inför dessa tentor är jag dessutom mer fokuserad och motiverad, jag vet vad som väntar i sommar och i höst (en grymt rolig inriktning om jag klarar alla tentor här).

Nu sitter jag i solen och skriver detta, hur varmt och skönt som helst… Jag bestämde mig för att unna mig en timme off idag i solen. Så nu sitter jag här mitt på campus och studerar alla söta änder och njuter av solen… Jag bara måste få lite färg, folk blir ju bländade av min bleka hy, men men då smälter jag in bland alla engelskor, bortsett då från att de är X antal storlekar större än mig (i alla fall majoriteten, ska inte dra alla över en kam)…

Jag tänker definitivt skriva om min vistelse här i England någon dag framöver, dock inte innan tentorna är över. Och jag vill också skriva lite om skillnaderna mellan England och Sverige, för jag trodde inte att de var så stora (men ibland är de det). Vissa saker här är så himla roliga och jag känner att jag måste få dela med mig av dem. Men som sagt, det får bli efter tentorna.

Om exakt två veckor är jag nyfriserad (har ni något förslag på hur jag kan klippa mig?) och håller nog antagligen på med förberedelser inför Gubbarnas student. Så med andra ord kommer jag vara hemma i Oskarshamn, tillsammans med min familj och Urban igen! Känns lite tråkigt att lämna England nu dock… Kommer verkligen sakna att få prata engelska hela dagarna, men jag har en underbar tid framöver att se fram emot!

Crazy

Alanis Morissette sjunger i en av sina låtar att man måste vara lite galen för att överleva och visst ligger det något i det. Och då menar jag galenskapen i handlingarna som gör att ens vardag förändras och man flyttas bort från det trygga vanliga livet. Att vara galen och modig nog att ta de där stegen nu som man kanske tidigare inte vågade. Ett kliv ut, utanför ens komfortzon där allt är tryggt och flyter på som vanligt. De är nog dessa kliv som gör att man växer som människa och utvecklas. För vissa är dessa steg jättesmå och kanske obetydliga, medans de för andra är jättestora. Jag har sett många människor i min omgivning ta steg som dessa den senaste tiden, både stora och små. Och det glädjer mig att de tar chansen, även om det kan brista…

Jag har också tagit många sådana här steg det senaste året, för mig har de varit oerhört stora och långt utanför min egen komfortzon. Det största var nog att flytta till England, jag var först inte säker på att jag ville det just på grund av att jag var rädd att lämna det trygga och ge mig ut i det okända. Väl här så byggde man genast upp en ny zon och igen måste man försöka ta sig utanför den. För mig kan det handla om så löjliga saker som att gå på en fest med bara brittiskt folk, där man bara känner värden (och knappt det). Inga utbytesstudenter utan bara engelska personer, många som kan granska och döma ens engelska språk. Länge var jag nära att tacka nej men sen så övertalade jag mig själv, jag är ju ändå här för att lära mig engelska! Vilken möjlighet att få spendera en hel kväll och bara mingla runt och prata engelska med folk som kan! Och ändå, att en så töntig sak som att inte våga (jo, lite töntigt är det), kan få en att missa så mycket! Chanser som kanske bara dyker upp en gång… Men mer om det någon annan dag…

Ensam men inte ensam

Sitter i min säng, i mitt rum, i mitt hus, i England, Storbritannien, Europa, jorden, universum, oändligheten. Även i ett litet hus kan man känna sig liten och ensam. Det brukar sällan kännas såhär, men idag kom man hem till ett tomt hus (vilket är jätteovanligt) och saknaden efter Urban är jättestor. Så jag tänkte att får jag på något tv-program på datorn så brukar det kännas lite bättre och man tänker på något annat. Så jag surfade in på svt.se för att kolla om det kommit några intervjuer med Malena Ernman, som ju gick vidare till ESC-finalen. Jag hittade ett porträtt om henne som jag kollade på. Det är ganska kul att se hur en person kan påverka så många människor att man talar om Malena-effekten (visserligen många som har en ”effekt” uppkallad efter sig när man tänker efter). För övrigt så tror jag stenhårt på att Malena vinner på lördag! Jag kommer vara med och heja fram henne tillsammans med Nordic Society på kåren, det kommer bli jättekul!

När jag kollat klart på programmet kom jag att tänka på en annan effekt, som ni antagligen kallar något annat… Men för mig är det Urban-effekten! Att bara få vara i närheten av honom gör mig glad och lycklig. Och konstigt nog så finns den där även om Urban befinner sig alldeles jättelångt bort, det räcker med ett kort telefonsamtal med honom så ler man och är glad. En sådan liten sak som att han stannar uppe för att jag inte vill gå hem själv i mörkret utan att prata med någon i telefon, den omtanken värmer. Men snart är det han och jag (eller snarare vi) igen, då det idag bara är 3 veckor kvar att spendera i England. Det ska bli så skönt att slippa sakna någon såhär mycket och bara få vara tillsammans igen. Att få uppleva vardagen tillsammans kommer denna sommar bli något nytt att se fram emot för oss. Då plötsligt kan man ge honom den där kramen när man känner för det och inte behöva spara det till de få gånger man kan ses… Härliga tider väntar!

Detta är egentligen gårdagens inlägg, men jag somnade med datorn i sängen och hann inte lägga upp det innan John Blund kom…

Dr And

Southampton måste vara någon slags metropol för doktorander, hela campus kryllar av dem! Och då tänker ni förstås: ”Hur fasen kan hon veta vilka som är doktorander och inte?”, men det är faktiskt inte alls svårt att urskilja dem ur mängden! En doktorand är för det första väldigt liten (vilket är relativt men ändå). Jag vet inte hur det är på andra universitet men i Southampton så simmar och badar doktoranderna hela tiden på campus. Vi har nämligen en liten park med en damm och ett par små vattenfall i mitten av campus, men bada där? Är det inte att gå lite för långt?

En doktorand lever också på onyttigheter, om man söker på google.se och letar lite så hittar man följande text: ”… siktas också ofta i småbåtshamnar eller på stränder, där de främst lever på bullar och mackor.”. Jag som trodde doktorander var seriösa och höll på med forskning och grejer? Inte att de satt i någon småbåtshamn och käkade på smörgåsar (har någon smakat de fåglarna?).

Vidare på samma hemsida kan man läsa: ”De häckar vid sjöar, åar och grunt vatten.”. Inte undra på att man aldrig kan få tag på dem när man har stött på problem med någon inlämningsuppgift eller så, de häckar ju inte på sina kontor längre…

Ett annat kännetecken för en doktorand är dessutom att de alltid är ute och går med frun (vars favoritfärg uppenbart är brun!).

Det finns säkert många fler kännetecken, men nu vet ni i alla fall hur man känner igen en Dr And! Jag lägger in en bild här under ifall mina kännetecken inte var bra nog…

















Så här störd blir man när man går på KTH och framförallt flyg (jag behöver ju inte dra ner hela skolan i skiten, det räcker ju med sektionen)! Jag har pluggat hela dagen och är nu ganska tom i huvudet! Ha överseende med mig!

För övrigt har vi faktiskt massa änder på campus... De har jättesöta ungar nu! :)

Dagens skratt

Jag har under min tid i England bott i ett litet hus med tre andra Erasmusstudenter, huset är väl som man föreställer sig alla engelska hus, mögligt, dåligt isolerat (både ljud och värme) och oerhört dåligt planerat. Men i alla fall, vi hade tur som hittade ett hus i ett studentområde på rätt sida universitetet, och jag tar absolut inte åt mig äran, det är helt och hållet tack vare tysken. Vår hyresvärd här heter Mr P, eller det är iallafall vad vi kallar honom. Vi blev galna på att hela tiden säga hela efternamnet så det blev Mr P till slut. Vilket vi faktiskt får kämpa hårt för att inte säga direkt till honom! Första gången vi träffade honom och pratade, så frågade vi var han kom ifrån då han har ganska stark typ indisk dialekt. Det visade sig att han var född i Southampton och hade bott här hela sitt liv. Det är ganska kul då han vid ett senare tillfälle säger till Marion att hon bör arbeta på sin engelska dialekt om hon ska bli engelskalärare…

Men iallafall, hela idén med att introducera er till mitt boende och hyresvärd är att berätta vad som hände för ett par dagar sen och som fick en uppföljning idag. Och att det är Mr P som säger det gör det hela så mycket roligare. Mr P kom i alla fall förbi för ett par dagar sen och sa ”We will come and cut your garden tomorrow morning”. Och vi blev faktiskt glada för gräset är runt 4-5 dm högt. Men när han gått så insåg vi att han sa ”cut your garden”, menade han verkligen att klippa ALLT i hela trädgården? Alla blommor och buskar, ja praktiskt taget allt? Vi kom fram till att han nog bara varit stressad och sagt fel, vilket i hans fall är ett ganska vanligt förekommande fenomen.

I morse så kom då någon för att klippa vårt gräs, de hade trimmer och kratta och grejer med sig. Precis innan jag lämnar huset för att gå till en lektion så tittar jag ut i trädgården och de har jämnat den med marken. Alla blommor, buskar, gräs, ALLT! De lämnade en lite palm som antagligen hade för tjock stam för att kunna klippas ner med deras trimmer. Det blev en ganska ordentlig hög med gräs och blomrester. Med andra ord, vi kunde haft en bondgård nu! Med höodling och kanske till och med en häst som gick och käkade höet… Jag fick mig i alla fall ett gott skratt när jag insåg att han verkligen menade ”cut your garden”, bokstavligt talat!

Förövrigt, är det inte ganska kul att trädgårdstjänster ingår i hyran när man hyr hus här?

Avslut

Mitt första blogginlägg får handla om ett slut. Ett av mina första riktiga avslut av ett kapitel i mitt liv (om man nu kan se ens liv som en bok), jag anser inte att flytten till Stockholm räknas till ett sånt då jag faktiskt bara tog ett steg framåt i livet. Och likadant så såg jag inte flytten från Sverige till England som ett sånt avsked heller, för jag kommer ju tillbaka. Denna gång känns det annorlunda, nu är det inte ett steg framåt utan ett tillbaka till vardagen hemma i Stockholm. Lite sorgset att nu börja skriva efterorden till den nästan 9 månader långa vistelsen här i England. Och nu låter det kanske som att jag inte alls vill tillbaka till Stockholm men det vill jag, jag saknar allt och alla där hemma! Tiden här har varit jättetuff, samtidigt som det har varit jättekul och fyllt med massa nya erfarenheter. Jag ångrar inte en sekund att jag gjorde denna trip! Så jag kan i alla fall sammanfatta det som ett oerhört lyckat beslut!

Konstig det här med att längta efter saker som man inte har, länge länge gick jag och längtade hem till Sverige. Nu först, med endast fyra veckor kvar i England, börjar jag lära känna mer folk och riktigt njuta av tiden här. Hur kommer det sig att detta alltid händer i slutet? Och jag vet att detta fenomen inte är något unikt för just mig… Först nu så inser jag att tiden här håller på att ta slut, och blir faktiskt lite sorgsen över det. Samtidigt är jag glad att jag snart ska få åka hem, för sen januari har jag gått och längtat efter vad som kommer i sommar. Sommaren kommer nämligen tillbringas med min kärlek, eller rättare sagt boendes med min kärlek. Och jag har honom att tacka för att min Englands-vistelse har blivit så bra! Det har varit tungt att vara så långt ifrån den man älskar, men han har varit ett jättestöd under jobbiga perioder.

Slutet är nära, och det är bara en tentaperiod bort från att jag sitter på ett flyg mot Sverige igen. Fast det är ändå skönt att jag för en gång skull ligger lite före med pluggandet, det betyder att det finns tid över att unna sig de där sista kvällarna med kompisar utan att behöva känna ångesten för att man ”förlorar” pluggtid. Från och med nu börjar mitt avsked till livet här i England, jag måste nog vänja mig gradvis vid att det som varit mitt hem i snart åtta månader inte längre är det om fyra veckor. Hela avskedet börjar med en avskedsmiddag på fredag för en annan Erasmusstudent; så om vädret tillåter så blir det grill hemma hos David. Sen ska jag även hinna med ett par fika med alla jag kommer sakna, så nu kommer vi tillbaka till den eviga längtan efter saker man inte har just nu. De vänner jag lämnar här, även om det inte är så många, kommer jag ju självklart längta efter när jag kommer hem. Och som alltid så säger man att man ska hålla kontakten, och det kommer man nog lyckas med i alla fall den första månaden. Sen brukar det ju bli som det alltid blir, man hörs någon gång ibland men inte alls så ofta som man skulle vilja. Men jag har tänkt ta vara på tiden som är kvar och försöka leva mer i nuet. Sluta längta efter saker som kommer (jag försöker i alla fall lyssna till dina råd, Anna), det tjänar inget till att hela tiden gå och längta efter saker man inte har!

Det blev långt, alldeles för långt, tror ingen orkar läsa hela. Men i alla fall, hela bloggens uppkomst är mina Stockholmstjejers fel, känn er skyldiga! Och Lovisa, namnet är helt och hållet ditt fel!