Det som inte dödar, härdar....

Så sant som det är sagt. Jag var på en intervju för ett tag sen, för ett examensarbete jag ville ha. En intervju som gav självförtroendet en knäpp, men samtidigt gjort mig mer säker på mig själv. För nu ****** ska jag visa att jag också kan åstadkomma något bra, trots att jag inte har några bra betyg. Och det var väl denna effekt intervjuaren ville uppnå, för jag fick exjobbet tillslut. Men är det värt att tacka ja? Tacka ja till ett arbete där man vet att man är sämst på avdelningen. Vore det inte bättre att man hittade en arbetsplats där man kände att chefen trodde på ens kunskaper och personlighet, istället för att ifrågasätta varför man inte lyckats bättre...? Samtidigt är det oerhört dumt att tacka nej när man inget annat exjobb har. Tror dock inte att jag skulle må så bra av att jobba i ett sådant klimat som chefen under intervjun tydligt visade fanns på företaget.

Exjobbet vill jag jättegärna ha, men ribban är redan satt, av chefen. Och jag tror inte att jag innerst inne vill ödsla min energi på att göra ett bra arbete för ett sådant företag. Är jag helt ute och cyklar?

Ensamhet

Då har pojkvännen åkt hem igen för den här gången, och åter igen är det så oerhört tomt. Han lämnar alltid ett sånt tomrum efter sig att man inte riktigt vet vad man ska ta sig till resten av dagen. Tomhet och faktiskt lite sorg, hur konstigt det än må låta. Sorg känner jag för att den jag älskar och vill vara med måste åka, och att vi inte kan vara tillsammans. Man går från att skratta tillsammans nästan hela tiden och vara lycklig, till att sitta här helt ensam och önska att man hade någon att prata med efter att han har åkt... Men trots detta så har vi haft en underbar helg tillsammans, som alltid måste jag nog nästan säga. Något som gör det allt underbarare är att nu först börjar vi våga drömma om framtiden, för den närmar sig....