Räkkryssning

I går var jag och Urban iväg på en räkkryssning i skärgården runt Oskarshamn, turen startade från Brädholmen och sedan bar det av söderut i skärgården. Efter en stunds båttur så var det dags att äta räkor i stora lass, man fick äta hur mycket räkor man ville, så med andra ord hade jag kommit till paradiset! Räkor är underbart gott i vanliga fall, men de smakade, om möjligt, ännu bättre ombord på en båt i solnedgången i trevligt sällskap.

Enda dåliga saken med kryssningen var att det blåste lite för mycket när vi åkte ut, så det var ganska mycket sjögång. Jag brukar må illa när det rullar på sjön, men det största problemet jag har när det är vågigt är faktiskt inte det, utan rädslan. Jag har på senaste tiden börjat bli oerhört rädd för att åka båt och flyg, ju mer man läser i skolan om farkoster desto mer inser man hur mycket som kan gå fel… Så jag var jätterädd när vi åkte ut med båten och det är jättefånigt för skepparen skulle ju aldrig ge sig ut på havet om det var farligt. Men att tala om det för sig själv när man sitter och håller i sig i bordet ombord på båten, då det känns som att båten ska välta, är inte så lätt… Tack och lov hade jag Urban med mig, det lugnade lite.

Det har inte varit lika tufft att flyga, men det har också varit jobbigt den senaste tiden. Så fort planet låter annorlunda eller att det känns som att det tappar höjd eller det är något annat som händer som inte känns normalt så stelnar jag till och blir skitnervös. Den enda tanke jag har i huvudet är: ”vi kommer störta”. Då jag flugit en del det senaste året så har detta hänt ett par gånger, och då ser jag mig alltid omkring och alla andra passagerare ombord ser så himla lugna ut. Så numera väljer jag alltid fönsterplats ombord på flyget, så att man åtminstone kan se vad som händer utanför. Jag vet inte hur jag ska återfå det lugn jag förr hade inför att flyga samt åka båt när det blåser. Det lugnar oerhört när Urban är med, men hur ska man göra när man reser ensam? Man kan ju inte gå omkring att vara rädd, för hur ofta händer det något? Väldigt, väldigt sällan! Men det är svårt att komma ifrån hur liten man känner mig i dessa lägen...